I'm not your ghost anymore

Livet efter en våldtäkt, eller ja, två.

2013-10-18

Uttdrag ur ”ett brev till mig själv”

Kära nittonåriga ________, du är singel nu. Och du tar snart studenten. Alkohol och ensamhet kan vara jobbigt att hantera men du har tur för du har en fin vän som tar hand om dig och ser till att du sover tryggt. Du får ligga på hans arm hela natten och på morgonen slipper du ångesten. Honom kan du lita på för han ställer alltid upp för dig men du kommer sluta lita på honom ändå.
Den nionde juni kommer vara en jobbig dag, jag vet att du inte mår bra, men jag lovar dig, 1.5 liter sprit kommer inte få dig att må bättre. Men du är så jäkla tjurig och ja, du kommer att ta dig in på krogen, men du kommer vända i dörren. Killen som du hängt med under hela gymnasietiden och som alltid varit din trygga famn kommer att följa med dig. Och du kommer vara så otroligt glad att du har honom. Du kommer däcka på den allmänna toaletten på torget, ja, du ser, så går det när man dricker för mycket. Men han kommer hjälpa dig ut därifrån, och han kommer ringa efter skjuts åt dig. Han kommer sitta med dig i parken och vänta på skjutsen och se till så att du håller dig vaken när polisen kör förbi. Och du kommer tänka att du har sån himla tur. Men dagen efter kommer du önska att du däckat mitt framför polisbilen och fått hamna i fyllecell istället. För i parken kommer han be om en puss som tack för att han hjälper dig. Och du som precis spytt kommer undra hur fan han tänker men du kommer ge honom en puss för det är bara en puss och han är en av dina bästa vänner. Sen kommer skjutsen och du kommer ligga däckad hela resan. Han kommer bära dig upp och han kommer se till att du får på dig dina sovkläder, och du kommer tänka att du är så otroligt lyckligt lottad. Och du kommer be honom stanna och sova i sängen bredvid, precis som han gjort förr, eftersom du inte kan sova ensam utan mardrömmar och panikångest. Men nästa gång du vaknar kommer han vara överallt på dig. Han kommer vara under din tröja, han kommer vara i dina trosor. Och du kommer vilja skrika, och slå honom. Men du kommer inte kunna göra någonting. För din röst kommer inte att fungera och du kommer inte att kunna röra dig, för din kropp kommer inte lyda dig. Och du kommer stänga av som du är så himla bra på. Eller så däckar du igen. Jag vet faktiskt inte vilket.

Du kommer vakna dagen efter och inte minnas någonting. Sen kommer du kliva upp och du kommer ha ont. Du kommer undra varför och sedan kommer minnesbilder att komma, allt eftersom. Du kommer sitta i badkaret i skållhett vatten med en kniv och tänka att nu är det din tur att få frid, men du kommer ångra dig. Och när han vaknar kommer du låtsas som ingenting, när han kramar dig försöker du att le och inte bli stel. När han dra ett skämt kommer du att skratta. Och nästa natt kommer du vara ute hela natten med en annan kille för att du kommer vara för rädd för att somna. Du kommer försöka få din blivande pojkvän att dra hem dig från krogen men han kommer inte göra det, för han är inte en sån. Sen kommer du åka hem till dig. Och aldrig mer prata med din bästa vän. Du kommer undra vad du gjorde för fel, du kommer förakta dig själv för att du tillät dig att bli så full och för att du återigen litade på fel kille. Du kommer skjuta allt ifrån dig och du kommer skratta när er gemensamma bästa vän i efterhand skrattande berättar hur full du var den där kvällen. Du kommer känna dig sviken, ensam, äcklig, använd, trasig, ful, värdelös och alla andra negativa ord som du kan komma på. Du kommer säga upp kontakten med alla dina killkompisar och du kommer känna dig ännu mer ensam. Men din blivande pojkvän kommer hjälpa dig, och bromsa dig när du försöker göra saker med honom som du egentligen inte vill, för han kan läsa dig, som en öppen bok vet han vad du vill och inte vill. Och du kommer bli hel igen, det tar bara lite tid och ork och mod, men du kommer lita på en kille igen, ni kommer flytta ihop och du kommer börja lita på honom av hela ditt hjärta. Ge det bara tid.

2013-08-29

det här med känslor

Och helt plötsligt blev det så mycket mer verkligt. Andra människor tycker att det är en stor och hemsk grej. Så kanske kanske är det okej att må lite dåligt ändå. Kanske.

2013-06-11

Och ibland brister det bara

Mitt hjärta stannade nästan när jag upptäckte att han hade gillat en bild som en av mina bästa vänner lagt ut på instagram. Han följer alltså MIN bästa vän. En människa som han träffat EN gång då hon var med mig. Jag förstår faktiskt inte hur fan han är skapt. Han är självisk, och riktigt dum i huvudet. Och alla älskar honom. JAG älskade honom. Störda jävla människa.

2013-06-07

Han är ute och roar sig. Jag sitter i sängen och försöker överleva.

Idag är det studenttorsdagen. Hade det varit min student så hade jag legat däckad i en säng nu, tillsammans med en av de bästa människorna i mitt liv. Och imorgonbitti när jag vaknar kommer jag fortfarande att tycka att han är bäst. I några minuter. Sedan kommer verkligheten att komma ikapp och slå sönder alla sådana tankar på någon sekund.

Någon gång mellan tolv och fyra torsdagnatt vände han upp och ned på precis allt. Och jag önskar att jag visste vad som faktiskt hände. Hur länge han höll på.

2013-06-05

onsdag

Har drömt mardrömmar flera nätter i rad nu och haft en konstant känsla av att en katastrof ska ske när som helst. Som att jag eller någon jag älskar ska dö, eller att jag ska bli lämnad, sviken, ensam. Miljoner minnesbilder och tankar har flugit genom mitt huvud och jag har inte fattat varför. Förrän inatt då jag låg och kämpade med att hålla ögonen öppna för att slippa somna och drömma igen. Då slog det mig att min lillebror tar studenten. Och sen slog det mig att det är årsdagen nu, sedan min bästa vän stampade sönder mig i småbitar. 
 
Har hunnit med tre panikångestattacker bara idag men imorgon så behöver jag inte vara ensam en enda minut och inte resten av veckan heller så jag borde överleva.

2013-03-13

I wish that I had never met you

Folk säger att det är våldtäkt, men jag vet inte om jag håller med. Borde man inte veta säkert om man blivit våldtagen?

 

2013-03-12

you lost the love I loved the most

Vet du hur många nätter som jag stirrat in i väggen och velat dö? Hur jag vaknat ur mardrömmar och stått vid medicinskåpet och undrat vilka piller som skulle vara bäst att ta? Vet du hur många nätter jag tillbringat med panikångestattacker? Vet du vad PTSD är? Vet du hur mitt liv var innan jag lärde känna dig? 
 
Vet du att det var några killar som tyckte att dom hade rätten till mig redan då jag var femton? Att jag sedan träffade en kille som sålde mig till sina kompisar för att ha råd med knark? Att jag fick en ätstörning? Att jag skar mig? Att jag började ta droger? Att jag på riktigt inte trodde att jag räckte till något annat än sex? Att jag ”sålde” mig till olika män? Att jag låg och hoppades att någon skulle trycka lite för hårt runt min hals? Att jag sedan jag var femton år har kämpat för att få dagarna att fungera? Att jag i ett över tre år långt förhållande inte kan minnas om jag någonsin hade sex och faktiskt ville det själv? Att jag inte visste att jag hade rätt att säga nej? Förstår du hur mycket det krävdes av mig för att lita på dig? Förstår du hur mycket jag vill hata dig? Och förstår du hur jobbigt det är att jag inte kan hata dig så mycket som jag borde?
 
Två veckor innan du visade att jag inte betydde någonting satt du med mig en hel dag, du struntade i ett prov bara för att jag var ledsen. Du satt och kramade mig, gungade mig fram och tillbaka, strök mig över ryggen och sa att allt skulle bli bra. Och jag trodde på dig. Vet du det? Jag trodde verkligen på dig. I två veckor. Sen slutade jag att tro på allt. Och jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem du gjorde mig till.

2013-03-10

you bleed just to know you’re alive

Försöker förstå varför jag har så svårt att komma fram till vad som egentligen hände, för någonstans vet jag ju precis hur det ligger till. Men det har väl att göra med att vi var så bra kompisar, så gränserna blir otydligare antar jag. Känslorna svänger så otroligt mycket fram och tillbaka, ena stunden hatar jag honom, hatar honom för vad han faktiskt gjorde mot mig. Hatar honom för att han så tydligt visade att jag inte betydde mer för honom. Hatar honom för att jag känner mig så jävla värdelös, för att det var mig av alla hans vänner som han valde att göra det mot. Vi som umgicks dagligen. Han som satt med mig en hel dag då jag mådde så jävla dåligt. Han som jag bad sova med mig för att jag inte klarar av att vara ensam. Andra stunder hatar jag bara mig själv och tycker synd om honom. Hatar mig för att jag lät han pussa mig på stan. För att jag blev så full som jag blev. För att jag inte kämpade mer för att han skulle tycka om mig tillräckligt mycket för att inte göra såhär mot mig. För att jag var så svag och efter fyra år fortfarande inte klarade av att vara ensam. För att jag däckade. För att jag inte kunde säga ifrån. För att jag ibland hatar honom. För att jag inte hatar honom. Tycker synd om honom för att han inte visste hela min historia innan det han gjorde. För att han inte kunde veta vilken skada han faktiskt gjorde. Och sen blir jag arg på mig själv. För han borde inte ha gjort det han gjorde oavsett hur mitt liv sett ut innan. Han gjorde fel. Något brottsligt, och det var inte okej någonstans. Men så känner jag oftast inte. Oftast saknar jag bara honom. Oss. Tittar på alla bilder på oss på facebook, minns tillbaka, hur bra han fick mig att må, hur mina mardrömmar sakta hade börjat försvinna sedan han kom in i mitt liv. Hur han var med i alla mina mardrömmar och räddade mig undan alla händer som försökte nå mig. Hur han slogs för min skull, kämpade för att jag skulle må bra. Jag trodde verkligen att jag var viktig för honom. Och sen var jag inte ens lite viktig. För honom var jag bara skräp, skräp som kunde användas och sedan slängas. Och det gör så jävla ont. Och sedan vill jag spy. För jag känner mig så jävla äcklig och använd och ful och fet och äckligäckligäcklig. Och sen blir jag arg för att jag låter mig själv må så dåligt. Att jag slösat så mycket tid på honom. Och sen hatar jag att jag aldrig konfronterade honom, jag sprang bara bort från allt och har inte pratat med honom sen dess. Och jag vet inte om han fattar vad han har gjort. Men han borde fatta, efter att ha umgåtts dagligen i tre år bör man ju undra varför ens kompis inte vill ha med en att göra helt plötsligt. Men det har han inte. Och jag har börjat acceptera att han nog fattar. Men nu vill han följa mig på instagram och allt blir bara kaos.
Och sen tror jag att jag inbillar mig allt. Att det faktiskt inte hände. Att jag var med på det. Att jag ville. Eller åtminstone att det verkade som jag ville. För oftast tror jag att det är så. Att jag bara minns allting väldigt fel. Men då borde jag inte må så dåligt 1,5 år senare. Och jag hatar sex. Och då borde jag inte ha gjort något frivilligt med min kompis, som jag älskade, men aldrig någonsin skulle kunna tänka mig ligga med. Det går bara inte ihop. Och jag vill bara fråga honom, fråga vad han tänkte med. Fråga hur han kunde tro att han hade rätt att göra så mot mig. Men då riskerar jag allt. För alla jag känner älskar honom och skulle ta hans parti utan att tveka. Och jag orkar inte det. Och jag är nog rädd för sanningen. För oavsett vad han svarar så skulle jag bli sårad. Och äcklad. Av honom. Eller av mig själv. Eller av båda.
Och sen vet jag inte om jag blandar ihop känslorna från den här händelsen med den förra. För förra händelsen är megakaos och smärta och självskadebeteenden och dåligt umgänge och viljan att dö, bara dö och aldrig behöva andas mer. För den förra är ju så himla mycket hemskare egentligen, så varför gör det inte alls lika ont som det som hände andra gången? Jag är kaos. Och jag vill inte sluta äta igen. Och jag vill inte må så dåligt igen. Jag vill inte hata mig själv så mycket igen. Jag vill inte skita i skolan igen. Jag vill bara må bra, klara av skolan, flytta långtlångt bort ifrån honom och aldrig någonsin mer tänka på vad som hänt.

Nygammal

Denna blogg är helt ny men till en början kommer jag bara kopiera in inlägg från min gamla blogg, detta för att jag vill kunna vara helt anonym vilket jag inte kan i min gamla.